Nu ser inte jag på mig själv som någon person som längre ligger ned, även om jag fortfarande lever i ett visst utanförskap. Jag funderar mer över själva beteendet, som tycks vara vanligare förekommande och mer öppet på internet, olika diskussionsforum och sociala medier.
En förklaring kan vara att folk som gör detta själva är rädda för att bli en person som ligger ned, eller själva är på väg att bli socialt utstötta. Man vill till varje pris ge bilden av sig själv som en mer lyckad person, genom att få resurssvaga människor eller människor i utanförskap att känna sig ännu sämre.
Jag får ofta höra att man inte ska döma eller uttala sig om människor man inte känner, vilket man ju heller inte ska, eftersom man inte kan veta något om vad människor går och bär på eller hur deras förflutna har varit eller hur deras nuvarande liv ser ut under ytan. Med detta tycker jag då inte heller att man ska ta sig rätten att ytterligare försöka trycka ner den som man vet är utstött och marginaliserad. Jag personligen har alltid haft empati och medkänsla för samhällets utstötta och olycksfåglar, kanske en anledning till att jag tidigt sökte mig till missbruksvärlden.
Dessa människor är de sämst sedda i samhället, och det ska mycket till för att t.ex. en arbetsgivare ska acceptera att anställa en person med bakgrund i missbruk. Men med min bakgrund och min upplevelse och erfarenhet av hur människor generellt är och hur de bedömer folk, så kan jag ändå hävda att en del människor har haft det relativt lätt i livet. Och har man haft en relativ frånvaro av riktiga motgångar i livet, så kan man inte heller förstå hur det är för dem som levt på samhällets baksida.
Någon som i barndomen/ uppväxten varit utsatt för psykisk och/eller fysisk misshandel, blir sällan förstådd av någon som inte varit med om samma sak. En kvinna som dagligen blivit misshandlad av sin man, får sällan förståelse från kvinnor som aldrig varit utsatta för det. Jag tog i mitt förra inlägg upp den ganska vanliga inställningen hos folk att "det drabbar aldrig mig". Det är lätt att få en känsla av att vara "överlägsen" och "oantastlig" om man har haft tur med det mesta i livet. Kanske ser man tillochmed ner på de som har haft mer otur som "förlorare" och människor som inte har kunnat eller velat ta ansvar för sina liv och det som hänt dem.
Men man kan konstatera att vi alla inte är mer än människor, med både styrkor och svagheter. Någon som får vetskap om dina svaga sidor kan utnyttja den vetskapen för att kunna trycka ner dig, få dig att känna dig osäker på dig själv och dina förmågor, och det kan hända vem som helst. Jag har varit med om det flera gånger i mitt liv. Pga detta känner sig också många tvungna att hålla en fasad av att vara starka och orubbliga, eftersom ingen vill råka ut för personer som nyttjar vetskapen om deras svaga sidor för att kunna manipulera eller trycka ned dem.
I sina bästa stunder kan alla få en känsla av att vara starka, oövervinnliga och oantastliga. Vissa ÄR starka i sig själva och lyckas på något sätt hålla otur och större motgångar borta från sina liv. Men för många är det mest en illusion att vara någon "stålman" eller "stålkvinna", och den illusionen spricker den dag de råkar ut för någon som vet att trampa på deras ömma tår eller blottlägger en svaghet som de kanske inte ens visste att de hade.
Lite så har det varit för mig och min relation till alkoholen. När man börjat fyllna till har den där känslan av att vara "He-man" kommit. Känslor av att vara störst, bäst och starkast och en känsla av att man kan lösa all världens problem och hjälpa människor att få bättre självförtroende. Sen när man vaknat efteråt, fyllesjuk och eländig, har man förstått vilket självbedrägeri man ägnat sig åt och insett hur svag och ömklig man kan bli.
Bedra inte dig själv. Du kan när som helst drabbas av något du inte hade räknat med. Det är Guds sätt att pröva dig och se om du håller måttet. Nu förmodar jag att du som läser kanske är ateist och inte har någon gudstro. Själv har jag alltid i perioder haft en starkare eller svagare gudstro och det är väl bland annat det som har räddat mig. Jag ser nu i efterhand hur alla de hårda prövningar jag gått igenom har gjort mig starkare och mer insiktsfull, och varför det var nödvändigt att jag skulle gå igenom allt detta för att bli den jag är idag, som nog är en bättre version än den jag skulle blivit om jag hade haft ett liv kantat av tur och medgång.
0 kommentar(er)
