RJsson

Ska börja läsa in ett kärnämne på Lärcentrum i morgon, för att sen börja den allmänna kursen i sin helhet till hösten. Visserligen är det bara 6-7 elever till i den klass där jag ska gå, men har fått betänkligheter och tappat lusten, efter att allt det otrevliga och arroganta bemötandet jag fått av folk här i Vimmerby under väldigt lång tid, som jag mest liknar vid psykisk misshandel. Denna psykiska misshandel, som de utövat mot mig under denna långa tid, har dränerat mig på positiv energi och framåtanda, och jag har, utan att jag faktiskt kan hjälpa det eller rå för det, samlat enorma aggressioner inom mig under denna långa tid.

 

Jag har haft hjälp och stöd av både psykiatrin och socialpsykiatrin under samma tid, men de har inte varit villiga att ge mig konkreta förslag på hur jag ska lösa min sorgliga livssituation. Den psykolog jag har nu är visserligen mycket bättre än den jag hade innan, som var mera till stjälp än hjälp.

 

Problemet med mig är att jag är för känslig och lättpåverkad för mitt eget bästa. Jag reagerar kanske starkare än andra på när jag blir otrevligt och arrogant bemött, eller när jag bemöts med sura miner. Faktiskt påverkas jag ofta så mycket av det att det kan förstöra en hel dag för mig, ibland mer än så. Jag börjar därför grunna på om jag har HSP - Highly sensitive personality, eftersom jag är så känslig och lättstött, eller om det faktiskt kan vara så illa att vissa här i Vimmerby har som mål att få mig att känna mig så utstött att jag till sist tar livet av mig eller gör något jag kommer få ångra.

 

Jag väntar fortfarande på vad den nya utredningen som jag gjort på psykiatrin ska visa/ ge för resultat. När jag satt på vårdhemmet Hagagården i Båstad, mellan 2003-2004 var de övertygade om att jag hade något inom autismspektrat/ asperger, men att de tolkade det så beror på att jag när jag kom till vårdhemmet inte ville umgås med de andra intagna där, som var psykiskt sjuka, och jag ansåg mig inte själv vara psykiskt sjuk.

 

När jag några år senare flyttade till Tranås, sade de på  öppetpsyk där att "Den diagnosen gäller inte längre", dvs de menade att jag varken hade autism eller asperger. Jag har fått motstridiga budskap hela tiden, ena stunden har jag ansetts ha viss autism, andra stunden har man sagt att det har jag inte.

 

Det är klart att det skapar förvirring hos mig. Är jag normal eller är jag en person med en diagnos? Ska bli intressant att se vad svaret på utredningen säger. När man dessutom har levt i ett socialt utanförskap så pass länge som jag har gjort, så befinner man sig till sist i ett sorts vacuum, där man inte vet var man står eller vem man är i förhållande till andra. Det här med att folk i Vimmerby går och tittar snett på en eller är arroganta och undvikande, brer verkligen på förvirringen, och får mig ibland att få aggressionsutbrott när jag kommer hem då jag kan slänga saker i väggen eller i golvet, eller sparka och slå på väggar. För jag förstår ju inte varför jag blir så taskigt bemött av folk. Och när jag inte förstår något som jag vill förstå, så skapar det desperation och ilska hos mig.

 

Har mer och mer börjat tänka i banorna att börja dricka igen, bara för att få sinnesro och kunna dämpa mina känslor och aggressioner. Men vill samtidigt inte förstöra det jag ändå byggt upp under en längre tid. Alkoholsuget är starkare än någonsin, men den behandlare som jag på nytt började gå hos på beroendeenheten i kommunen har slutat höra av sig om nya tider, vilket också förstärker känslan av att det inte spelar någon roll om jag är nykter och sköter mig, eftersom ingen ändå verkar bry sig om vilket.

 

Jag har på allvar även börjat bli rädd för att tappa kontrollen över mig själv och min starka inneboende ilska, och den har redan nu börjat ta sig vissa uttryck. Gudarna ska veta att jag verkligen kämpar för att hålla tillbaka, men hur länge ska man klara det innan det brister?

 

Jag känner mig tidvis som ett känslomässigt vrak, så psykiskt misshandlad av allt jag gått igenom och nu även av folk här i Vimmerby, där jag trodde att saker och ting skulle bli bättre och ordna upp sig, att jag ofta lägger mig och vilar istället för att göra viktiga saker som jag borde göra. För min positiva energi som jag ofta kan vara full av, lyckligtvis (det är det som fått mig att kämpa och inte ge upp), börjar tryta mer och mer. Jag vill verkligen framåt, men mitt känslomässiga kaos som jag ibland har inom mig, sätter käppar i hjulet och vår mig att bli ovillig och omotiverad.

 

På psykiatrin säger min kontakt att jag bara ska försöka strunta i människor som beter sig arrogant och otrevligt, och fokusera på de bra relationer jag faktiskt fått under mina år som nykter. Det har visat sig vara lättare sagt än gjort. Jag försöker verkligen "tänka bort" det, men efter ha varit ute och gått och mött den ena arroganta, sura och undvikande personen efter den andra, kommer känslorna och ilskan tillbaka, även om jag försöker göra motstånd.

 

Det får mig också att börja undra om det inte kan vara så att jag en eller flera anledningar, som jag kanske inte är klar över eller medveten om, faktiskt är föraktad eller sedd ned på av människor här i byn. Jag har hela tiden sökt svar på varför det är såhär, hoppas att jag får svar någon gång, så jag vet hur jag ska "göra om och göra rätt".

 

"Det är inte lätt att vara människa" har verkligen fått en innebörd med mitt kämpande. Det har ofta känts som att slåss mot väderkvarnar, som Don Quijote gjorde.