Jag har varit tydlig med mina mål att ta mig ur mitt tidigare utanförskap och komma i sysselsättning, alternativt studier, sedan jag blev nykter för snart 4 och drygt ett halvt år sedan.
Personalen vet vad jag vill och vad jag vill uppnå, men ändå har det gått på tomgång och även om personalen på Kontaktgruppen är bra att prata med och nog vill framstå som empatiska och förstående, så har jag mer och mer fått känslan av att de vill hålla sina brukare kvar i ett sämre mående och /eller ett utanförskap. Man märker det på att merparten av brukarna som vistas där inte vill något med sina liv. Det enda de gör nu om dagarna är att sitta och spela yatzy hela tiden. Dvs det som kallas för dagverksamhet är mer eller minre endast en lekstuga för vuxna, ett vuxendagis.
När jag var på Treklövern i Hyltebruk, ett ställe liknande Kontaktgruppen/ dagverksamheten i Vimmerby, fick vi göra legojobb åt ett lokalt företag. Hon som var handledare påTreklövern var mån om att alla deltagare skulle hållas sysselsatta, för hon menade att ingen människa mår bra av att vara overksam, vilket är helt rätt resonerat. Hon var även mån om att alla skulle få vara med, ingen skulle lämnas utanför.
På Kontaktgruppen i Vimmerby finns så gott som ingen struktur och ingen större ambition hos personalen att verkligen hjälpa brukare till ett bättre och mer meningsfullt liv. Tillvaron för brukarna där går mest ut på att äta och fika och däremellan ta det lugnt, sitta och sticka eller virka, teckna eller måla, lösa korsord och bara ta det lugnt. Naturligtvis jättebra att det finns ett ställe där folk trots allt kan vara kreativa om de vill och ett ställe där det finns personal som pratar och umgås med brukarna där som har behov av det, men det saknas som sagt en struktur och merparten av brukarna verkar se vistelsen på Kontaktgruppen som det enda målet med sina liv, dvs de har inga ambitioner eller någon önskan att ta sig vidare därifån, något som får mig att starkt ifrågasätta vitsen av att ha en så kallad dagverksamhet där ingen egentlig verksamhet finns. Där personalen inte ens är engagerad i att försöka hjälpa de brukare som faktiskt har möjlighet att komma ut i sysselsättning eller studier att kunna göra det.
Någonting är ruttet med Vimmerby. På folkhögskolan där jag gick en konstkurs avsedd för människor i visst socialt utanförskap och människor med diagnoser av olika slag, fick jag inte fortsätta för att jag med all rätt reagerade mot en deltagares ofredanden av kvinnor på kursen. Jag sågs därför som ett problem och uppmanades "ta en paus för att bearbeta mina känslor för den personen". Jag fick alltså ta en paus när det var någon annan som gjorde fel och som jag reagerade på. På Erikshjälpen fick jag inte fortsätta som volontär eftersom jag vid ett tillfälle blev arg i fikarummet över att inte komma in socialt bland de andra. Jag upplevde mig ignorerad och nonchalerad och tycker faktiskt att jag reageade logiskt på det, även om det var emotionellt. De borde dessutom vara vana vid människor som mår sämre och/ eller har ett utanförskap och att de reagerade så starkt på att jag blev arg är i mina ögon väldigt löjligt. Jag gick dessutom därifrån vilket är det rätta att göra om man känner att man inte kan kontollera sitt humör.
Hela mitt liv har jag blivit utstött och marginaliserad på det här viset. Och nu när jag verkligen vill komma igen och leva ett värdigt liv, så är det ingen som är med på noterna, ingen som uppmuntrar och pushar på det sätt som skulle behövas, då jag är en person som ständigt brottats med min dåliga självkänsla och nu verkligen har kämpat så pass hårt med mig själv att jag numer klarar att hålla öppna och lättsamma konversationer utan att känna att jag kommer tillkorta eller att jag borde hålla käften och låta andra prata.
Jag söker svaret på varför mitt liv är såhär, men gissar att jag inte kommer få det.
1 kommentar(er)
