RJsson

För min något bittra ton i en del av mina inlägg. Men har man levt det liv som jag gjort och satsat stenhårt på att sopa igen spåren efter sitt tidigare jag (åren i alkoholmissbruk) under en lång tid så är det klart att man blir bitter och tappar hoppet om framtiden, när man inte upplever att folk ser och märker hur man kämpar med sig själv och att anpassa sig.

 

Jag kanske skulle valt en annan stad/ ort att bosätta mig i, för mentaliteten hos folk i Vimmerby verkar så fjärran från min. Som jag skrivit och "beklagat" mig över tidigare så har jag aldrig blivit så arrogant och likgiltigt bemött som i denna småstad.

 

Jag har varit van att kunna prata öppet med folk på de tidigare orter där jag bott. Här i Vimmerby är det som att endast de som känner varandra väl pratar med varandra. Resten skiter man i, eller behandlar väldigt kort och fåordigt.

 

Sedan kan jag väl tänka mig att min upplevelse av hur folk är mycket är färgad av allt jag gått igenom och att jag hela mitt liv varit sedd som en loser, en av de där utstötta som vanliga svenssons inte gärna vill befatta sig med. Men som sagt, när man kämpar och anstränger sig så hårt för att komma igen på alla plan, som jag verkligen har gjort de sista 4 åren, så känns det till sist som att det inte är någon mening med kämpandet. Som att man lika gärna kan börja dricka igen.

 

Tillochmed att jag se sista åren börjat gå in för att försöka "föryngra" mig, dvs jag försöker framstå och se ut som ungefär 10 år yngre än jag är, med blandad framgång, för att bli mer sedd och accepterad av folk. Och jag har faktiskt märkt att mina gedigna ansträngningar för att försöka framstå som yngre än jag är har gjort att jag blivit lite bättre bemött av folk. Samtidigt är det synd och skam att samhället ska vara så utseendefixerat. Jag har ändå vad vissa skulle kalla "bra gener" och det är väl ändå något som jag kan tacka min lyckliga stjärna för. Både morsan och farsan har sett bra ut långt upp i åldern, även att de bägge har druckit en hel delt, även om de inte hamnat i utanförskap så som jag gjort.

 

Vissa kanske skulle kalla mig desperat, men om jag är det så är det inte så konstigt, med tanke på att jag supit bort 23 år av mitt liv och nu känner ett starkt behov av att komma igen på alla plan, även utseendemässigt.

 

När man läser på diskussionsforum som Familjeliv.se så anser många kvinnor där att män som har haft problem med missbruk kan ses som "skadat gods", och kanske inte ska förvänta sig att träffa kärleken annat än hos kvinnor som har samma bakgrund som man själv.

 

Jag jobbar verkligen stenhårt på att inte framstå eller se ut som något "skadat gods", och jag upplever att jag ändå lyckats ganska bra med det, om man jämför med andra i min ålder som har samma bakgrund.

 

Men folk i Vimmerby är otroligt dömande (eller åtminstone upplever jag dem som det) och det är som att de lägger märke till minsta utseendemässiga skavank och reagerar på det med en taskig attityd till en som person.

 

Ja, jag erkänner att jag längtar efter att träffa någon, må vara en bra kvinnlig vän som går att prata med allt om, såväl som någon som man kan inleda något med. Det skulle göra så otroligt mycket för mitt mående och min självbild. Det behöver absolut inte vara "bindande", bara någon som är empatisk nog att förstå vad man gått igenom och förstår varför man tänker som man gör.

 

Men även manliga vänner är förstås önskvärt. Jag dömer ingen så länge de inte dömer mig, och är man snäll mot mig, får man tusenfalt tillbaka.