är det många som är här i Vimmerby. Folk som inte är världsvana för fem öre, som uppenbart inte har uppfostrats med det där med att man ska bjuda på sig själv och inte vara någon arrogant surkart. Ja, jag har verkligen försökt omvärdera min syn på folket här under en längre tid, men jag kommer till samma slutsats hur jag än försöker.
Folk som bara lever för sport och mat. Sport är det enda intresse du får ha i Vimmerby, förutom mat. Har du inte sett senaste fotbolls- eller hockeymatchen så undrar de om du är riktigt normal. Svaret är väl att det är de som inte är det. I övrigt går livet för folk i denna småstad ut på att äta och fika. Stoppa mat i magen och prata om vad man ska äta till middag idag, och gå och ta en gofika på Bakfickan. Läste Vimmerby tidning att Vimmerby är en av de pizzeriatätaste småorterna i Sverige, och det förvånar mig inte, med ett så matfixerat folk. De behöver nog inte vara oroliga för konkurrens pizzeriorna emellan, för här älskar folk att äta.
Det finns väldigt få här som har estetiska, konstnärliga och musikaliska intressen, och de som har det är ändå på en ganska banal nivå. Bara det att jag blev avstängd från konstkursen på Folkhögskolan för att jag reagerade mot en deltagares sexuellt gränsöversskridande beteende mot kvinnor, säger en del om hur moralen är i den här lilla "staden". Det är viktigare tydligen att en ofredande man tillåts kladda på kvinnor, än att en person som jag, som försöker klättra uppåt efter 23 år i alkoholmissbruk och utanförskap, ska få en riktig chans att komma igen.
Jag är fruktansvärt trött, less och förbannad på folket här i Vimmerby och längtar nu verkligen efter att kunna flytta härifrån, men med mina stora skulder på kronofogden blir det sannerligen inte lätt. Det är en ren plåga för mig att varje dag tvinga mig ut för att få motion, frisk luft och handla och göra andra ärenden, med vetskapen om hur tjurigt och arrogant jag kommer bli bemött av folk. Det gör riktigt ont i mig, men jag har sedan en tid börjat försöka lära mig tänka bort dem och bygga upp någon sorts självrespekt, dvs att min självkänsla och mitt självförtroende inte ska vara så beroende av hur andra bemöter mig eller vad de eventuellt tycker och tänker om mig.
De enda jag har som bryr sig och besöker mig är de som har betalt för att bry sig, dvs de på socialpsykiatrin, kontaktgruppen och boendestödet. Hade jag inte dem skulle jag vara nästan helt ensam med mina tankar, och då hade det nog verkligen gått åt pipsvängen, för att referera till blogginlägget jag skrev förra sommaren och som fick stor uppmärksamhet i Dagens Vimmerby.
Det är skitsvårt att försöka bygga upp en kroniskt taskig självkänsla alldeles på egen hand, och i synnerhet när man känner sig utstött ur människors gemenskap, när man känner det som att 9 av 10 man möter ute på stan dömer ut en och ser ner på en.
Jag måste verkligen vara Sveriges största loser. Den ofrivilligt ensamme som aldrig lyckas med något.
0 kommentar(er)
