Det var något som Mats Öhrn, tidigare handledare för boendestödet och Kontaktgruppen, sa var det viktigaste i arbetet med att försöka komma tillbaka till ett värdigt liv. När jag fortfarande drack var det flera av mina dåvarande stödpersoner som sa att "Bara du håller dig nykter och sköter dina kort, kommer allt att ordna sig till det bästa". Jag förstår nu att det bara var något de sa för att jag skulle motivera mig. Det visade sig nämligen inte alls vara så enkelt, kan jag konstatera nu efter 4 år som nykter och skötsam.
Jag har under dessa 4 år ansträngt mig mycket hårt för att återanpassa mig och nästan stångat huvudet blodigt i mitt kämpande för att skaffa mig en självkänsla och ett självförtroende som gör att jag naturligt kan ta plats i nya sociala sammanhang.
Men med ändå ganska svagt resultat. Jag har kommit in i några nya sociala sammanhang, men känner mig ändå generellt utdömd av folk. Jag kom att förstå med tiden att "vanligt" folk bedömer och dömer en ganska hårt, och mycket efter hur man ser ut och framstår. Därför gick jag först in för att försöka få ett mer svensson-aktigt utseende och framtoning, men det visade sig inte hjälpa, därför kände jag mig tvungen att börja en föryngringsprocess, dvs jag har så gott jag kunnat försöka sopa igen spåren av den jag varit och t.o.m. börjat gå in för att se ut och framstå som ca 10 år yngre än jag är. Och det var det som var nyckeln, skulle det visa sig.
För sedan jag började denna föryngrings-process har jag märkt att jag blir bättre bemött av folk, att man hejar på mig och uppmärksammar att jag finns. Och det är den lilla, men ändå för mig betydelsefulla bekräftelsen jag så väl behöver, efter 23 år i alkoholmissbruk och utanförskap.
Men det visar tyvärr också hur ytligt och utseendefixerat samhället är. Har du haft problem med missbruk antas du per automatik vara "skadat gods" och en person man som "normal" människa helst inte vill ha att göra med. Därför har jag gått all in och nästan vänt ut och in på mig själv för att framstå som fräschare, yngre och inte ge sken av att vara "skadat gods".
Vissa kanske tänker att om man slängt bort många år i missbruk "får man skylla sig själv" och kan inte förvänta sig att bli bättre bemött av folk, även om man anstränger sig till det yttersta. Men folk i gemen förstår ofta inte hur lätt det är att hamna där. Och hur lite som skulle krävas för att de själva skulle börja trösta sig med olika stimulantia.
Jag var tonåring på 90-talet, i samma veva som den stora ekonomiska krisen kom under Carl Bildts regering. Folk fick gå från sina jobb, även de som trodde att de hade sin trygghet i en fast anställning. Det blev en stor omställning till det sämre för många, och för oss som var unga blev det allt svårare att få jobb eller ens praktikplats. Det började ställas allt högre krav på arbetsmarknaden, och jag var en av de som faktiskt sökte en massa jobb utan att få napp.
Det gjorde att jag blev mer och mer uppgiven och när jag flyttade hemifrån hamnade jag i ett bostadsområde där var och varannan granne var missbrukare. Och då jag i perioder varit både mobbad och utfryst i grundskola och gymnasium, som hade sänkt min självkänsla och mitt självförtroende rejält så var det som bäddat för att jag skulle få problem.
Detta får jag nu betala priset för, ett pris som känns omänskligt grymt, men som jag tyvärr bara har att finna mig i. Jag befinner mig i ett uppvaknande till en verklighet där de flesta inte har behövt uppleva och gå igenom ens en femtedel av allt skit jag gått igenom. Bland människor som vet väldigt lite om vad det innebär att nästan bara ha haft motgångar i livet, och inte vet hur det känns att känna sig som en allmänt misslyckad individ, en loser, en förlorare i livet.
1 kommentar(er)
