I min släkt är det mycket fokus på mat. Det är inte viktigt att ha några intressen, hobbies eller engagemang. Det viktigaste är att äta och stoppa mat i magen.
Maten är viktigare än att vara social och min äldste morbror har odling som hobby, som naturligtvis går ut på att odla mer mat. Min moster Inger lever mer eller mindre för att äta. Hon äter så fort tillfälle ges och gärna mycket och gott. Och det syns mer än väl på hennes kroppshydda.
När jag drabbades av psykisk ohälsa för drygt 3 och ett halvt år sedan då jag slutade med alkoholen, var hennes enda råd till mig att jag skulle äta gott och mycket.
Hon sa: "Ät, bara ät. Ät gott och unna dig att äta och må bra", och det var vad jag gjorde i 2 års tid. Jag tog det som att jag knappt skulle göra annat än att sitta och äta, och i längden började jag faktiskt mer och mer äcklas av mat, och också av Inger som person, som har en sådan stark matfixering.
Min yngste morbror Anders äter ofta och gärna på restaurang, eftersom han har så mycket att göra i sitt arbete (han har bilverkstad) och inte anser sig ha tid eller ork att själv laga mat. Även hos honom är det mycket fokus på mat och även lite för mycket alkohol. Men utanför arbetet och detta har han alltså inga andra intressen.
Min mor pratar ofta och gärna om mat, hur goda många rätter är och hon är visserligen bra på att laga mat, men även där, nästan bara fokus på mat och att njuta av mat.
Även i min gamla mormors liv har mycket fokus legat på mat och att äta. Men det är en helt annan sak med henne eftersom hon alltid har varit snäll och omtänksam mot mig, ända sedan jag var liten. Min äldste morbror och min moster Inger är att betrakta som arroganta egoister. Inger går visserligen bra att prata med när vi träffas hemma hos mormor bl.a., men i övrigt ringer hon aldrig och hör hur man mår och i synnerhet inte under den långa period jag led av psykisk ohälsa. När jag blev dålig då, för drygt 3 och ett halvt år sedan, så tyckte hon att alla skulle ta avstånd från mig och ordnade så att jag fick LPT på mig (Lagen om psykiatrisk tvångsvård), något jag lyckade smita ifrån lyckligtvis. De ansåg att jag skulle läggas in på psyket på obestämd tid (kanske helst för alltid) för att de ville bli av med mig. För att jag för dem var ett problem och obekväm för dem med mitt då dåliga mående.
Sedan satt de väl där allesammans och åt och gottade sig och triumferade över att de äntligen slapp mig. Ja, vad säger man? Släkten är värst, sägs väl inte för intet.
0 kommentar(er)
