Aldrig hade jag kunnat föreställa mig hur jobbigt och ansträngande livet skulle bli som nykter. Jag fick ju tvärtom höra från flera av mina stödpersoner när jag fortfarande var aktiv i mitt missbruk att "Bara du håller dig nykter och sköter dina kort, kommer allt ordna sig till det bästa". Jag fattar ju nu att det mest var något de sa för att de lättare skulle kunna motivera mig.
Även om det börjar bli bättre nu, och jag börjar komma in socialt i olika sammanhang, så har jag aldrig varit och känt mig så ensam och utstött sen jag blev nykter och skötsam. Jag har gjort ett ordentligt restaureringsjobb med mig själv för att försöka sopa igen spåren av den jag har varit, och försökt återskapa den där unge grabben som ville så mycket med sitt liv, med ganska stor framgång. Att försöka föryngra sig är inte så svårt som vissa tror, iallafall inte när man bara är en bit över 40. Det handlar om att försöka minnas vem man var innan man hamnade snett, och försöka återskapa känslan av att vara den personen.
Emotionellt är jag fortfarande fast i tonåren, även om mitt logiska tänkande och förnuft är relativt vuxet. Efter att i 23 år ha använt alkoholen som känslomässig stötdämpare, så har jag under mina snart 4 och ett halvt år som nykter blivit mer känslosam än någonsin. När jag blir arg kan jag bli fruktansvärt aggressiv, så att jag slår i väggar och kastar saker i golvet med enorm kraft. När jag är så förbannad så är det nära att jag vill gå ut och slå någon på käften, ge mig på någon med våld. Men än så länge har jag lyckats lugna ner mig när jag får dessa utbrott, genom att försöka fokusera på något annat.
Trots mina år i alkoholmissbruk så ser jag hyfsat okej ut när jag ser mig i spegeln, faktiskt ser jag yngre ut än jag är på det stora. Jag har alltid haft ett "pojkaktigt" utseende och fick ofta höra av de äldre missbrukarna när jag var aktiv att "Du är ju bara barnet" och "Du är ju bara en snorunge som inte vet något om livet". Detta fick jag höra fram tills några år innan jag fyllde 40. Idag ser jag det som ett gott betyg när vissa tror att jag är yngre än jag är.
Men ändå så är det fruktansvärt svårt att komma in socialt här i lilla Vimmerby. Folket här verkar inte alls vara vana att konversera med andra, särskilt inte folk som inte är härifrån från början. De umgås i slutna kretsar, dvs endast med folk de känt länge, kanske sedan de var barn/ unga och med familj och släkt. Någon sa att "Har man inga anknytninar till Vimmerby har man inget där att göra". Jag HAR anknytningar här. Jag har min mormor, som är 95 och kanske inte har så lång tid kvar, som har varit ett stöd och en trygghet för mig ända sedan jag var barn. Hon var den som ställde upp och lät mig vara hos henne när morsan och hennes karl drack mycket i perioder och det inte gick att vara hemma pga det. Jag har också en moster och en morbror här, som dessvärre inte bryr sig om mig. De anser att jag "gjort bort mig" genom att leva det liv jag gjort och de vill därför inte gärna associeras med mig. Jag tar revansch på det genom att tala om för alla jag pratar med vilka mina släktingar är i stan. De kanske skäms, men jag skäms inte, eftersom jag varit en utstött loser hela mitt liv och inte har något att förlora.
Det har blivit lättare att försöka komma in socialt sedan jag började med mitt föryngrings-experiment, vilket tyvärr också visar hur utseendefascistiskt vårt samhälle är. Bara de som ser bra eller hyfsat bra ut förtjänar tydligen uppmärksamhet.
Det påminner mig om en av anledningarna till att jag en gång började dricka. Nämligen konkurrensen mellan svenssons och deras jakt på materiell och social status. Jag ville väl egentligen inte vara med i den där teatern.
1 kommentar(er)
