Har börjat läsa in ett ämne, svenska, och ska börja den allmänna kursen i sin helhet till hösten. Jag är ju bra på att skriva och formulera mig och lärde mig läsa och skriva redan innan jag började 1:a klass i grundskolan, men det att jag blev mobbad i gymnasiet gjorde att jag inte var studiemotiverad, och fick därför lägre betyg i de flesta ämnen, mot vad jag borde haft.
Jag gillar uppgifterna vi får och de är lagom mycket utmaningar för mig. Jag hade t.ex. missat reglerna om att skriva referat, dvs en kortare sammanfattning av en längre text. Man ska tydligen hänvisa till källan minst 2 ggr i en referattext, s.k. referatmarkörer. Kul att lära sig nya saker. Även detta med läsloggar var nytt för mig, då man ska skriva sina upplevelser och tankar kring en bok man läst. Man läser styckevis och skriver en dagbok om det man läst.
Vi har också en väldigt bra, driven och engagerad lärare som också är kommunikativ och lyssnar på vad man har att säga. Bättre lärare kunde jag knappast fått, kan jag säga. Det är bara 7 elever i min klass och de är alla yngre än jag. Men det passar mig att vara i mer moderna miljöer, eftersom jag under en längre tid försökt anpassa mig till just det samhälle som är idag + att det är som hand i handske i fas med mitt föryngrinsprojekt.
Jag känner äntligen att jag är på rätt plats, vi har dock bara en lärarledd lektion på Måndagar och på Onsdagar får vi välja om vi vill studera hemifrån, via Google Classroom, eller om vi vill vara på skolan.När jag jämför Lärcentrum med min vistelse på Kontaktgruppen (dagverksamheten) innan är det som natt och dag. På Kontaktgruppen fanns nästan ingen person med driv eller vilja att göra något vettigt av sina liv. De flesta där såg bara Kontaktgruppen som en sorts förvaring, där de kunde slappa och äta gott. Nu är jag i ett sammanhang med människor som utbildar sig och vill något med sina liv.
På Kontaktgruppen informerade de mig inte ens om Lärcentrum, så jag visste inte ens att det fanns här. Under den långa tid jag var där var jag hela tiden tydlig med att jag ville komma vidare därifrån. Men det var som om de hade något behov av att försöka hålla mig kvar i ett utanförskap och i passivitet. Kanske för att personalen på sådana ställen själva vill känna sig behövda, och kanske för att de rentav, även om de inte säger det, vill känna sig lite bättre och mer lyckade än sina brukare.
jag ser nu därför en tydlig skillnad mellan folk som är drivna och motiverade, samt positivt tänkande och folk som inte är det, även där är det som natt och dag. Visst, jag borde själv ha tagit reda på långt tidigare vilka möjligheter som fanns med utbildningar, men jag blev så pissed off när jag uppmanades att ta en paus från konstkursen på Folkhögskolan och när jag inte fick vara kvar som volontärarbetare på Erikshjälpen, att jag förlorade motivationen och började tvivia på att det fanns någon plats för mig i det här samhället.
Nu tar jag nya tag och jag tänker absolut fullfölja mina studier, och tänker sen utbilda mig till boendestödjare, då jag med mitt tunga bagage och erfarenhet av ett liv på samhällets baksida, alldeles säkert kan vara till hjälp för andra. Och jag är en person som vill hjälpa andra och få dem att må bättre. Jag bryr mig om människor som mår dåligt och som lever i utanförskap, eftersom jag själv varit där under lång tid.
Så nu börjar solen skina i mitt liv, bättre sent än aldrig.
0 kommentar(er)
