Detta har jag verkligen känt av hela mitt liv, och jag har kunnat betrakta det hos andra med. Jag har i mitt liv haft mycket hämndtankar mot människor som gjort mig illa på olika sätt, och dessa tankar om hämnd och känslor som är kopplade till det förstärks verkligen så fort jag intar en måltid, men ändå inte på ett sätt som känns direkt obehagligt, utan snarare skönt. Jag kan när jag sitter och äter tänka att vissa personer minsann ska få vad de förtjänar, att de ska få sitt straff och att jag ska utgå med segerns triumf över dessa människor. Ibland kan jag få väldigt våldsamma tankar om att ge mig på vissa av mina tidigare eller nuvarande antagonister med våld, som förtar njutningen av maten. Men så fort jag ätit klart så lugnar dessa tankar ned sig och jag blir lugn och stabilare av mättnadskänslan i kroppen. Jag har pratat om detta med andra och de flesta känner inte igen något sådant hos sig sjäva, eller så ljuger de för att de vill framstå som goda och snälla människor.
Jag tror att människor i sin strävan efter att framstå som goda och snälla blånekar även om dåliga beteenden eller onda tankar inför sig själva, det är väl en sorts försvarsmekanism, eftersom ingen vill ses som klandervärd eller en dålig/ ond människa. Men jag har alltid bara genom att betrakta andra människors ansiktsuttryck, blickar och sätt att prata medan de äter, kunnat förstå att de tänker liknande tankar som jag, eftersom man kan känna igen andras uttryck, blickar och miner hos sig själv.
En del ser verkligen ut som egoister när de äter, som att de tänker "Den här maten är bara till för mig att slafsa och njuta av och ingen annan". Min styvfar brukade ofta prata om andras egoism, och i synnerhet mig och mina syskons, som han upplevde var egoism. Men sanningen var att han själv var den största egoisten. Han sa en gång att "Pizza är en egoistisk maträtt", jag förstår hur han menade, men det var ändå för mig ett konstigt synsätt. Han var verkligen själv den största egoisten men projicerade detta på mig och mina syskon, så att vi skulle känna oss mycket sämre än honom.
Det kanske är pga min styvfar och hans ständiga tjat om vår och andras egoism, som jag mer och mer började se egoism i det mesta andra människor gör, och letar man efter egoistiska beteenden, så behöver man bara se sig om, och här i Vimmerby är de flesta väldigt egoistiska och bryr sig bara om sig och sitt och ignorerar människor de inte känner. Eftersom jag under min uppväxt verkligen fått inpräntat i mig att egoism och att bara tänka på sig själv är en dålig och förkastlig egenskap, så reagerar jag givetvis starkt när andra är på ett sätt som jag har fått lära mig att man inte ska vara på.
Jag känner mig ofta själv som värsta egoisten när jag äter, någon som proppar i sig mat utan att tänka på andra, eller som morsan sa när man var barn, "tänk på de svältande barnen i Afrika som inte får någon mat". Det måste ju vara fler än jag som kan relatera till detta.
0 kommentar(er)
