Är nog den största och svåraste uppgiften för någon som varit i missbruk. Anledningen till att man började dricka var ju just att man hade väldigt svårt att ta dessa. Besvikelser och motgångar är en del av folks vardag, men som jag kan relatera till själv och andra som varit med mig i missbruket, så har det varit svårare för oss än för andra att kunna hantera livets berg- och dalbana.
Jag har gett upp för lätt. Låtit andra, som velat trycka ned mig och få mig att känna mig som en sämre människa vinna över mig. Jag har haft olyckliga kärlekar. Och när min förälskelse inte varit besvarad har jag trott att det är mig det är fel på. Att jag inte är en värdig människa, och inte värd att få uppleva kärlek.Trots 2 förhållanden bakom mig har ändå den taskiga självkänslan varit närmast kronisk.Hon jag hade mitt första förhållande med sa hela tiden att jag var älskvärd och hade mycket som en kvinna kunde tycka om, men jag tog av en eller flera anledningar inte det till mig. Jag har ända sedan barndomen haft en bild av mig själv som en sämre människa, en människa som inte är värdig att få ingå i normala människors gemenskap. Trots att det inte direkt varit något fel på mitt huvud och min tankeförmåga, har jag ändå känt mig utstött och oönskad. Som någon som folk i gemen helst inte velat ha med att göra.
Jag är nu i en fas där jag försöker ta andras dömanden och bedömningar av mig som person mer med en klackspark, men fan vad svårt det är!! Vare sig man vill eller inte, så påverkas man av hur folk bemöter en, och det är nog likadant för de flesta. Men jag har kanske svårare än många andra att låta sådant bara rinna av mig och tänka att det är deras problem.
Men jag har lovat mig själv att jag ska sträva mot att bli mer oberoende av hur andra människor ser på mig och upplever mig, och även att kunna hantera motgångar och besvikelser på ett bättre och mer konstruktivt sätt. En uppgift som heter duga, kan jag säga.
Samtidigt ser jag folk i min omgivning som är minst lika känsliga som jag över hur de blir bemötta av andra, så därför tänker jag att jag nog trots allt bara är mänsklig. Trots att vi lever i egoismens och mobilstirrandets tidervarv, så kan man inte frångå faktumet att människan i grunden är en social varelse och ett flockdjur. Många som har tryggheten i stabila sociala nätverk skulle nog inte klara att bli helt övergivna och lämnade åt sitt öde. Ändå har folk förväntat sig att jag ska "acceptera mitt utanförskap" och inte förvänta mig något av andra människor, även folk jag har haft som stödpersoner har ansett detta.
Jag tänker därför att det är lätt för folk som har sin trygghet i sina familjer och sociala gemeskaper att uttala sig om att andra minsann ska acceptera att känna sig utstötta. De har ju inte själva behövt uppleva samma sak och kan inte relatera till det. Som jag skrivit i ett tidigare inlägg så förstår de först den dag de själva hamnar där. Som kvinnan jag bodde inneboende hos när jag studerade på gymnasiet, som blev arbetslös och verkligen fick uppleva hur folk, även de som tidigare varit hennes vänner, vände sig ifrån henne.
Även om det har blivit bättre med tiden och jag numera blir bättre bemött av människor än för några år sedan, så är det uppenbart för mig att folk i gemen inte vill ha med utstötta och ensamma människor att göra. De förutsätter att den som är utstött och ensam är det något fel på, och att det nog finns orsaker till varför personen är ensam och utstött.
På ett lokalt cafe här i den mindre stad där jag bor, brukar jag se en äldre kvinna som alltid sitter ensam och tittar med ledsna ögon på de som sitter runtikring och hennes sorgsna blick mer eller mindre vädjar till andra att bry sig om henne och kanske sätta sig vid hennes bord och prata med henne. Jag har föregått med gott exempel och har pratat med henne ett antal gånger, men andra negligerar henne, nästan som om hon vore pestsmittad eller något.
Jag har beslutat mig för att utbilda mig till boendestödjare, då jag med mitt bagage och erfarenhet av utanförskap, säkert kan vara till hjälp för andra, som ocskså levt eller lever i ett ofrivilligt utanförskap. Idag lider många av ofrivillig ensamhet och därför ser jag det mer och mer som ett kall att bry mig om sådana människor.
0 kommentar(er)
