Jag måste verkligen börja stå upp för mig själv, och reagera när jag blir orätt behandlad och t.o.m. psykiskt misshandlad, vilket jag anser mig ha blivit under flera års tid. Det finns gränser för hur mycket en människa kan ta, och om den psykiska misshandeln leder till att man får en sådan ilska mot samhället och människor att det tar sig socialt oacceptabla uttryck, då är det mycket illa.
Vissa måste börja ta hänsyn till den bakgrund man har, i mitt fall med missbruk och olika psykiska problem sedan 20-års-åldern, och visa respekt förl det. Jag har varit minst sagt svajig i mitt psykiska mående den sista tiden, och en del personer borde veta bättre än att förvärra allting för mig. Jag ser nu ett ljus i tunneln, en väg ut ur mitt lidande. Jag ska se till att jag får den upprättelse jag förtjänar. Lärarna på Lärcenter är mycket snälla mot mig, och på senare tid har jag fått lite mer omtanke av människor än jag fått tidigare. Om det så kräver att jag blir politiskt engagerad, så kommer jag välja den vägen. Jag måste få må bra igen och kunna trivas med mig själv, och jag kommer gripa efter varje halmstrå för att det ska bli så.
Offerkofta hit och dit, men likväl finns det gränser för hur man får behandla en människa som hela sitt liv varit på samhällets botten. Jag måste börja kräva mer respekt av människor, att de behandlar mig lika snällt som alla andra. Efter allt jag gått igenom förtjänar jag verkligen ett bättre liv, och tänker inte ta mera skit. Jag kommer att börja hugga ifrån allt jag kan mot folk som försöker utpeka mig som en dålig människa och klandervärd. För jag är vare sig det ena eller det andra. Tvärtom har jag ett större samvete och empati med andra än de flesta. Men när vissa gör allt för att reta upp en och få en ur balans, då blir det som det blir.
0 kommentar(er)
