om varför mitt liv sett ut som det gjort och förklarar också varför jag tidigt hamnade i ett utanförskap. Hade redan i tonåren ibland svårt att tolka andra människor, vad de menade med det de sa och tog ibland sådant som andra sa spontant, bara på skämt eller t.o.m i ren välmening, som avsett att håna, såra eller nedvärdera mig/ få mig att känna mig som en sämre människa.
Då hette det bara att jag var "för känslig", men har ända sedan jag var barn haft problem med att ha tolkat in en massa i det andra sagt som de inte menat eller "egentligen" inte menat. Samtidigt kan man ju vända på det, det kan många gånger ha varit andras avsikt att håna, såra eller nedvärdera mig, fast de sedan har förnekat det eller på olika sätt försökt släta över det. Hur som helst har jag hela mitt liv känt det som att någon högre, ondskefull makt (kanske djävulen) har försökt motarbeta mig och ställa till det för mig så att jas intee ska lyckas med någonting eller lyckas åstadkomma något av värde som tar mig framåt. Personer och händelser som varit uppenbara bromsklotsar har hela tiden kommit i min väg, och särskilt under de perioder jag velat sköta mina kort och försökt få ett mer anständigt liv. Kanske fanns det en djupare anledning till att jag i tonåren kallade mig satanist och lyssnade på satanisk metal. Kanske trodde jag att om jag blev vän med djävulen skulle han bli mer ödmjuk och hjälpa mig till ett bättre liv, Senare i livet har jag tänkt omvänt, att min satanistiska period i tonåren kan ha varit en betydande orsak till att det gick snett för mig i livet. Som att flirtar man med mörkrets krafter får man skylla sig själv, typ,
Hela livet har det känts som att vad jag än gjort har det bara blivit fel. Jag anser mig ha varit en ovanligt otursförföljd människa, dribblad med av krafter jag inte haft förmåga att styra. Omgiven av pessimistiska människor i missbruksmiljön, som gett upp hoppet om sig själva och har velat att jag också ska ge upp, samt avundsjuka människor bland "vanligt folk" som har försökt trycka tillbaka mig när jag börjat visa framfötterna och visat att jag faktiskt vill något med mitt liv.
Med allt detta i bagaget är det inte alls konstigt om all sorg, ledsenhet och ilska, som numera nästan bara är ren ilska, samlas på hög och gör att man till sist börjar få svårt att kontrollera sina känslor. När jag går och (ibland ofrivilligt) tänker på hur ruttet vissa betett sig mot mig och hur vissa försökt hindra mig från att ens få leva ett normalt liv, och hur nu ingen ens brydde sig när jag drabbades av psykisk ohälsa i samband med att jag blev nykter och den grova ångesten jag har över att ha levt ett overksamt liv, så kan jag bli så våldsamt aggressiv så jag slår och bankar på väggar och skriker rakt ut. Några gånger har jag skrämt skiten ur folk som varit i närheten och har ett par gånger skyllt på att jag råkade slå mig med hammaren när jag skulle spika upp något.
Jag är uppriktigt rädd för mig själv ibland och rädd för vad som händer den dag locket flyger av tryckkokaren. För som Oscar sa i serien "Raskens": "Det är inte direkt några granna tankar man tänker, när man går här i sin ensamhet".
0 kommentar(er)
