efter de nästan 4 år jag gick runt som en dåre i denna så kallade små"stad" och försökte komma in socialt men inte lyckades, Jag hann under denna tid bygga upp en oerhörd ilska inom mig som inte släpper taget hur hårt jag än kämpar för att inte tänka på det utan bara gå vidare. Ibland får jag så starka raseriutbrott att jag blir rädd för mig själv och vad som skulle kunna händda om jag inte kände att jag kunde kontrollera ilskan, Jag slår hårt i väggen eller smäller igen dörren så grannen ovanför blir skräckslagen, Jag skriker högt i min häftiga ilska och känsla av maktlöshet, kanske som ett rop på hjälp som ingen vill höra. Kastar saker i väggen och i golvet så de går sönder. Jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte rå för det, Tryckkokaren håller på att explodera efter en lång tids psykisk misshandel av mig av folk i denna håla,
Men också pga den fleråriga mobbningen av mig på ett visst "familjärt" internetforum har triggat mina aggressioner ytterligare. Det positiva mitt i alltihopa är att jag inte längre är rädd för någon (förutom för mig själv då). Folk i den här små"staden" är vad en f.d, vän i missbruket brukade kalla "småfolk", dvs fega och rädda små skitsnackare och arroganta typer, sådana som inte vill "såra" folk i onödan, öga mot öga, men som istället pratar ner en bakom ryggen. Jag är heller inte det minsta rädd för folk som vågar vara kaxiga på internetforum under anonymitet, då jag efter att ha hängt många år på sådana forum, för att stå ut med min ensamhet, mer och mer fattat att dessa som vågar visa sina sämsta och elakaste sidor under anonymitet, eller viss sådan, på nätet, inte skulle våga möta upp en öga mot öga och ta konsekvenserna s.a.s.
Det är dessutom mestadels människor som lever i visst utanförskap och som mår dåligt som hänger på såna forum, dvs de är där jag varit hela mitt vuxna liv, men försöker ilura andra under anonymitetens trygga filt att de minsann är högutbildade och har välbetalda jobb. Men om det verkligen förhöll sig så skulle de inte ha vare sig tid eller något behov avv att delta i meningslös pajkastning dagligen på dylika forum. Människor i karriären brukar ha fullt upp med andra, viktigare saker, som att sköta sina jobb t.ex.
Trots allt som blivit bättre de sista 2 åren och trots att jag nu utbildar mig, så sitter ilskan över att under så lång tid blivit så illa behandlad av folk som berget. Jag känner ett så starkt, aggressivt hämnd- och revanschbehov att det kan ta sig i stort sett vilka uttryck som helst. Börjar känna mig mer och mer som Dr Jekyll & Mr Hyde. Jag försöker för det mesta ha en vänlig och trevlig framtoning utåt, men när jag kommer innanför hemmets fyra väggar brakar ilskan loss, och jag försöker tänka ut olika sätt att hämnas på vissa människor,
0 kommentar(er)
