Jag fick som sagt veta iom utredningen på psykiatrin att jag har något inom autism-spektrat, vilket förklarar en del om varför jag reagerar så starkt som jag gör på vissa saker, och sådant som folk säger, ofta i ren obetänksamhet om hur det kan tas emot.
Att ha autistiska drag innebär också att man har en tendens att övertolka och ibland feltolka sådant människor säger till en. Jag ska erkänna utöver det att jag alltid haft en förkärlek för stereotyper och stereotypa personligheter, varför jag också gillat serier som handlar mycket om lyteskomik, som t.ex. 91:an och Uti vår Hage, och på 90-talet serietidningen Pyton, som innehöll återgivning av stereotyper i hög utsträckning.
Jag har med tiden börjat förstå att folk tolkar varandra på ganska stereotypa sätt, även de som menar att de är frisinnade, toleranta och open-minded. Detta har jag märkt av inte minst på internetforum där jag varit aktiv på flera i många år. Uttrycker man sig på ett visst sätt är folket med de förutfattade meningarna direkt där och ska placera in en i ett fack.Man stämplas som både det ena och det andra, av folk som inte vet ett skit om vem man är eller vad man har för bakgrund.
Och när de har fått en "färdig bild" av vem man är är det svårt att ändra på den, hur mycket man än försöker förklara sig och sina bevekelsegrunder. Jag tycker att det visar att vi ändå inte kommit så långt, trots att det är år 2024, då många menar att efter milennieskiftet borde vi "kommit längre" i våra sätt att tänka och bedöma andra människor.
Autister sägs ju ägna sig en del åt stereotypa beteenden, och för mig har det väl i perioder varit en del av min livsstil. När jag får negativa kommentarer om mig på t.ex. internetforum, men även i övrigt, så kommer den irrationella känslomänniskan fram i mig. Även om personen jag diskuterar mig skriver i affekt, så skapar det ibland reaktioner hos mig som gör att jag "går igång på alla 8". Det har förstås också med min bakgrund att göra. Eftersom jag blivit nedtryckt av andra i stort sett hela mitt liv, och nu de senaste 5 åren kämpat hårt med att förbättra mig som människa på alla plan, så förstör sådana negativa och ibland elaka kommentarer mitt mindset, vilket gör att jag "trillar ned några stegpinnar" och börjar se mig ungefär som en så dålig människa som jag såg mig som innan.
Tror dock att det är ganska mänskligt, och att många reagerar på liknande sätt av att bemötas med nedlåtande kommentarer, hånanden och raljeranden. Samtidigt funkar det så i livet att det alltid kommer att finnas elaka och nedlåtande personer i ens omgivning, och att det faktiskt är något man får lära sig leva med, Men nu om någonsin förstår jag varför det gått som det gått för mig i livet. Min känslosamhet och tendens att ge upp för lätt är det som hela tiden satt käppar i hjulet för mig.
Vissa kanske tycker att jag bara varit lat och hittat på ursäkter för att kunna fortsätta dricka och leva ett ansvarslöst liv, men har förstått med tiden att min taskiga självkänsla och "latheten" har gått hand i hand. När man inte får bilden av sig själv som en värdig människa,, så sår det också starka tvivel och minskar incitamenten till att försöka igen och börja om på nytt.
0 kommentar(er)
