Med internet och diskussionsforum/ sociala medier har det blivit tydligt hur många som till varje pris ska ha rätt och som kan vara väldigt elaka och nedlåtande utan att ha den goda smaken att be om ursäkt. Har själv haft liknande tendenser, men när jag verkligen vet med mig att jag haft fel eller gjort fel, så är jag inre sämre än att jag kan be om ursäkt
I diskussioner som handlar om religion/ tro och övernaturliga företeelser är ofta ateisterna och skeptikerna de mest hårdnackade, då de ofta utesluter att det kan finnas en Gud eller något högre/ en intelligent designer och menar att "Hur kan man tro på gudar, vidskepligheter och spöken i vår upplysta tid". Jag ser det från motsatt håll. I en tid som ska vara "upplyst" borde man istället kunna vara öppen för att det finns något utöver den rent fysiska världen och kemiska reaktioner.
Det finns så många som upplevt övernaturliga saker och gudomliga ingripanden att bara det borde vara en sorts bevis på att allt inte är fysik eller har med kemiska reaktioner att göra. Det går helt enkelt inte att avfärda allt detta som "vanföreställningar", "fantasier" eller att man haft en illusion/ misstolkat något.
Att anse att den fysiska världen och kemiska reaktioner är det enda som existerar, är ett väldigt inskränkt sätt att se på tillvaron och gör att man blir väldigt begränsad i tron på vad människan kan åstadkomma. Nu ska jag dra en referens till Bibeln, vare sig ni gillar det eller inte, men Jesus sa många kloka saker. Han sa bl.a. "Om ni hade en tro så stor som ett senapskorn, skulle ni kunna säga till ett berg att rycka upp sig med rötterna och slänga sig i havet. Lite "extremt" kanske, men vad han menade var att människor i gemen är ganska trossvaga och inte tror på sina inneboende möjligheter. För den som tror på något, är det mesta möjligt, om tron dessutom är stark.
Många som varit i missbruk t.ex säger att det inte är möjligt att bli fri från det utan hjälp av 12-steget eller AA(NA, något jag med råge har motbevisat, och det finns säkert en del andra som också lyckats. Många säger att det inte går att se yngre eller fräschare ut efter 40, men det är bara en invand svensson-föreställning om hur saker och ting i deras värld "ska" vara. Alla kan jobba med de personliga uttrycken, man behöver inte alls acceptera att bli fulare och förfalla. Vi kan alla spela teater och spela olika roller och de flesta gör det i det dagliga livet. Med det menar jag att man kan gå in för att jobba med de personliga och utseendemässiga uttrycken, "Fake it til you make it", eller "You see it when you believe it",
Det mesta handlar om vad du väljer eller inte väljer att tro på, och det är alltid ditt val. Andra kan säga till dig att "Så här är det" för att det är så för dem och andra de känner, men du behöver inte svälja eller acceptera det.
Jag själv har bestämda åsikter och uppfattningar om vissa saker, då främst sådant som rör moral och etik och hur man beter sig mot andra. Jag har vissa moraliska och etiska principer som jag lever efter. "Behandla andra som du själv vill bli behandlad" t.ex. har alltid varit centralt i mina relationer med andra människor. Men också att livet handlar om att ge och ta, och inte bara ta för sig för egen del och vara en egoist.
Om jag ställer upp för någon och hjälper och stöttar någon, så tycker jag att det är rimligt att den person jag hjälpt och stöttat någon gång ställer upp för mig när och om jag behöver, och det behöver inte vara några större grejer. Det är tanken som räknas, att man visar vänlighet och hjälpsamhet i gengäld. Egentligen ganska grundläggande saker. Men idag är de flesta egoister tyvärr och hjälper mest bara andra när de vet att de kan vinna något på det för egen del.
Den som får problem uppmanas söka hjälp och vård, för själv vill man inte ödsla sin "dyrbara" tid med att vara en medmänniska och försöka hjälpa och stötta i den mån man kan och faktiskt klarar av. Och den psykiatriska vården fungerar för många så dåligt att vissa går i terapi i många år utan att bli hjälpta. Vissa får tillochmed ännu mer problem av att gå i terapi än de hade innan. Man har en övertro på att vården ska kunna hjälpa människor, men sanningen är nog i många fall att vårdare och behandlare själva vill känna sig behövda och behålla patienter, och då vinner de inte på att försöka ge konkret hjälp till sina dem.
Jag själv har gått hos olika psykologer sedan 25-års-åldern, vissa av dem har visserligen varit bättre än andra, men några har mest bara suttit och "flummat" och frågat flera gånger om sådant de redan har fått svar på. Om jag hade jobbat som psykolog hade jag försökt hjälpa patienter på ett mer konkret sätt, men har förstått med tiden att psykologer inte jobbar eller ens får jobba så, eftersom det kan "skada en persons integritet" att komma med konkreta förslag och upplevas av patienten som förmanande eller som att man försöker "bestämma" över denne.
Därför har jag mer och mer fattat att vill man ha något gjort får man göra det själv, och själv vara den som tar initiativen och våga bryta barriärer. Något jag borde förstått LÅNGT tidigare.
Det finns de som har trygga sociala nätverk och personer som ställer upp för dem när de behöver, men har man inte det tvingas man lösa allt på egen hand, och det kan vara en uppgift som heter duga om man inte vet hur man ska göra eller har de rätta "verktygen".
0 kommentar(er)
